När stilla gitarrers sammanflätade röster överröstar mina egna, sammetsmjuk mot
alla hårda medvetanden invid mitt eget, då lyfter jag iväg från marken och lever
i alla tider jag levat, tar livet av mig i alla åldrar.
Jag ligger
dövstum och betraktar vår vitskimrande värld genom sotat glas, den lyser för
starkt, jag tar fram min fickkniv och håller den mot halsen. Blundar och musiken
tar över mitt sinne, ja, ja ja om jag bara tryckte på hårdare skulle jag
försvinna, åh, dö. Det är ju inte det att jag vill dö, eller inte leva, sånna
begrepp existerar inte längre. Jag vill egentligen bara veta att allt är slut nu
och sippra sönder i takt med gitarrens vibrerande.
Vore inte det fint?
Att dö.
Det vore ju ingen akt av agression, eller av depression, utan
mer en dröm om frihet. Jag vill inte dö för att dö utan jag vill dö för att, i
några få minuter, få leva.
