Så jävla sårad!

"Ursäkta mig så jävla mycket, jag har öppnat upp mig för dig och berättat hela mitt liv för dig. Saker som jag aldrig tänker berätta för någon annan Det ska du veta! Jag vill inte vara otrevlig, men jag ångrar det fan så mycket! Du har hjälpt mig, ja, men jag kan fan inte ha att en person som jag anförtrott mig så jävla mycket till sviker mig när jag behöver stödet som mest"

 Jag är sårad. Jag gråter. Jag kan inte ha det så här, varför inte bara ta mitt liv, liksom varför inte?
 Alla bara skiter i mig iaf,hade du brytt dig, hade du inte suttit och druckit samtidigt som du pratat med mig om hur jag mår och har det  med mitt liv. Jag är riktigt sårad, bara så att du vet. Jag litade på dig!!

I´m not calling for a second chance.
I´m screaming at the top of my voice.
Give me reason but don´t give me choise.
Cause I´ll just make the
same mistake again.

 

True Blood

Liksom varför inte? Spelar ändå ingen roll längre...

Lika bra att sticka någon annanstans. Långt bort där ingen hittar mig. Jag vet inte vart jag hör hemma. Så varför inte bra rymma? Rymma långt bort. Långt bort där ingen hittar mig.

I reach for my razor,
The only thing that brings me refuge anymore.
I run my finger along the blade,
I see the reflection of a broken world.

They say the first cut is always the deepest.
I say they’re wrong.
It gets deeper each time,
Causing more scars to form,
Causing unforgettable memories to form.

I see blood dripped and staining the floor.
My expression reflected on the bloody stainless-steal
Makes me wish there was more to life than this.

I decide to try it today.
I´m  in a hospital room full of concerned people. They’re here for me.
Their worried expressions frighten me,
What almost happened to me frightened them.

Emo, the word rang sourly.
The tears ran faster,
as though racing the blood.
My black hair clings to my face,
and again I cut.
One for the laughter,
Once for the looks, another for my pain,

One for the names,
One more for the pushing.
I watch my pain drain from my arm.

Längtar hem.

Jag sitter på mitt rum och längtar hem.
Hem och bort, desperat bort från mina föräldrar
som stampar sönder mina nerver.
Är det något nytt och eget, eller det
gamla. Det som var innan allt blev för litet.

Mitt liv är trångt. Jag kan inte andas.
Hotar att kvävas. Jag måste ut.
Eller så måste jag krympa.
Jag längtar bort,
men vill ändå stanna i
det mysiga och varma.

Där ute är det kallt och ensamt.
Vet aldrig vad jag vill.
Men längtar ändå lika starkt.
Längtar bort.
Längtar hem.