#6114

Känner mejj nog ganska träffad .
Jag gråter osynliga tårar även om jag ler.
Men i mörkrets skugga jag viskar:
"Jag orkar inte mer."
 

Jag ropar på hjälp, även om jag skrattar.
Men i mörkrets skugga jag undrar:
"Varför är det ingen som fattar?"

Jag är olycklig, även om jag ser ut som jag är glá.
Men i mörkrets skugga jag tänker:
"Är det så här det ska vá?"

Jag är död, även om mitt hjärta slår

Men i mörkrets skugga jag gråter:

Varför är det ingen som fattar hur jag egentligen mår?

Alla dina ord.

river med naglarna
karvar med kniven
för att få bort alla de där orden
som du fäst vid min hud
och när de lossnat
så ska du få se

jag ska nåla fast dem vid din rygg
spika upp dem på din dörr
jag ska slå dig blodig med dem
så som du slog mig
och alla stadens gator
ska få höra dina skrik
din gråt
alla ska få se

  vänta bara
du ska få tillbaka
precis allting du sa
för de där orden är inte mina
nej de där orden är

fan inte mina

Att ge upp

Är så trött på allt. Trodde att livet på internatet och den nya skolan skulle vara fantastiskt. Men ack så fel jag hade!

Blir så jävla less och ledsen på folk som går och snackar skit bakom ryggen på en, och att man sen hör en massa från andra som personen sagt. liksom, har du problem kom till mig med dem! Det kan väl fan inte någon annan göra åt?!

Jag känner att jag verkligen inte passar in här, jag vill inte vara kvar, jag vill bort. Jag vill hem. Hem till allt som var förut, jag och Amanda som det alltid varit. Det är något jag verkligen saknar. Amanda. Min andra hälft. Och det är inte förens man är borta från någon, man inser hur mycket man saknar dem. Och vi som lovade att aldrig igen skilljas åt. Du och jag mot världen, som alltid <3