CHECK

Egentlig depression är den vanligaste formen av depression. Minst fem av nedanstående symtom skall ha känts av under de senaste två veckorna för att kriterierna för egentlig depression ska vara uppfyllda:^[1]

• Nedstämdhet
• Nedsatt intresse och glädje
• Viktändring (minst 5 % ökad eller minskad vikt per månad)
• Sömnstörning
• Motorisk oro eller hämning
• Svaghetskänsla eller brist på energi
• En känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor
• Minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet
• Återkommande tankar på döden eller självmord. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Depression

Min mamma vill inte ha mig

Pratade med min mamma i telefon, efter att inte ha varit hemma på nästan 2 veckor. Och hon var ju inte speciellt glad. Hon har nog aldrig varit så arg på mig. Hon sa att hon var besviken på mig. Men jag fattar inte varför. Hade hon brytt sig om mig hade hon väl förstått mig, eller!? Det har pågått i över 2 år och det finns ingen som märkt något. Hon frågade varför jag inte ville bo hemma. Det var inte jag som sa det. Det var den fittan som ringde till min mamma och påstod att jag var psykiskt sjuk.  Men det gick inte att prata med henne, jag sa att jag saknade henne och älskade henne, vilket jag gör. Verkligen. Hon avslutade med att hon struntade i om jag kom hem eller inte. Hon ville inte ha mig hemma iaf.

Men hur förklarar man för sina föräldrar att man inte vill bo hemma? Min mamma blev verkligen sårad för detta, och vad kommer hon säga om jag går till socialen för att fixa så att jag inte ska bo hemma, utan ska bli någons fosterbarn? Det går inte ihop riktigt. Vad ska jag välja, det som kanske är bäst för mig, men sårar mina föräldrar eller det som gör dem glada, att jag flyttar hem men istället mår dåligt. Jag har ångest. Jag mår inte bra.

Min mamma vill inte ha mig.

Punkt.

Dumma mig

Jag vaknar upp på morgonen och känner mig helt konstig. Pratglad kan man kanske inte riktigt kalla det. Känner att jag verkligen måste prata med någon om något seriöst. Det låter konstigt, jag kan inte förklara det, men jag hatar när det blir så. Jag är inte den som gärna pratar med andra om mina problem och känslor, men när jag känner så här, så kvittar det vem, eller kanske inte riktigt, men då kan jag prata hur mycket som helst om vad jag känner inners inne om hur jag mår, och vad jag har för problem. Det stör mig. Jag vill inte prata med andra om mina problem. Helst inte. 

Men då är det som en robot inom mig som säger åt mig vad jag ska göra. Då är jag liksom tvungen att söka upp någon som jag kan prata med, vänner t. ex. Och så säger rösten till mig att jag måste berätta allt jag har inom mig, och då gör jag det. Men det händer inte ofta. Men just idag hände det. Varför? Jag vill inte, men jag måste. Och känslan av att behöva sitta ner och prata ut med någon försvinner inte heller förrän jag gjort det. Dumma mig!

To live and not to breathe
Is to die In tragedy
To run, to run away
To find what you believe
And I leave behind
This hurricane of fucking lies

Ångest

Idag är det Onsdag. Igår var det Tisdag och jag mår lika dåligt idag som igår. Har en ångest som äter upp min inifrån. Vad gör man när man har ett val att göra och man inte vet vad man vill!? Väljer jag det som är bra för mig, men kommer såra någon annan eller det som kommer skada mig men gynna andra? Alla säger, gör vad som känns bäst. Gör vad just du vill. Men det är ju det, jag vet inte vad jag vill.
Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte fram till en lösning och jag blir bara mer och mer frustrerad och arg på mig själv för att jag inte kan ta mig samman och tänka igenom vad jag vill.
Så nu de senaste dagarna har jag haft totalt psykbryt. Tankar som snurrar. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är bäst? Smärtsamt eller inte?

My Daily Enemy

Så har nu gjort en ny blogg, som en plats där jag kan skriva av mig, om mina dagliga fiender. Kanske dumt att göra det på internet, eftersom att alla kan läsa det. Så får se hur det funkar med den saken.