Dumma mig

Jag vaknar upp på morgonen och känner mig helt konstig. Pratglad kan man kanske inte riktigt kalla det. Känner att jag verkligen måste prata med någon om något seriöst. Det låter konstigt, jag kan inte förklara det, men jag hatar när det blir så. Jag är inte den som gärna pratar med andra om mina problem och känslor, men när jag känner så här, så kvittar det vem, eller kanske inte riktigt, men då kan jag prata hur mycket som helst om vad jag känner inners inne om hur jag mår, och vad jag har för problem. Det stör mig. Jag vill inte prata med andra om mina problem. Helst inte. 

Men då är det som en robot inom mig som säger åt mig vad jag ska göra. Då är jag liksom tvungen att söka upp någon som jag kan prata med, vänner t. ex. Och så säger rösten till mig att jag måste berätta allt jag har inom mig, och då gör jag det. Men det händer inte ofta. Men just idag hände det. Varför? Jag vill inte, men jag måste. Och känslan av att behöva sitta ner och prata ut med någon försvinner inte heller förrän jag gjort det. Dumma mig!