Pratade med min mamma i telefon, efter att inte ha varit hemma på nästan 2 veckor. Och hon var ju inte speciellt glad. Hon har nog aldrig varit så arg på mig. Hon sa att hon var besviken på mig. Men jag fattar inte varför. Hade hon brytt sig om mig hade hon väl förstått mig, eller!? Det har pågått i över 2 år och det finns ingen som märkt något. Hon frågade varför jag inte ville bo hemma. Det var inte jag som sa det. Det var den fittan som ringde till min mamma och påstod att jag var psykiskt sjuk. Men det gick inte att prata med henne, jag sa att jag saknade henne och älskade henne, vilket jag gör. Verkligen. Hon avslutade med att hon struntade i om jag kom hem eller inte. Hon ville inte ha mig hemma iaf.
Men hur förklarar man för sina föräldrar att man inte vill bo hemma? Min mamma blev verkligen sårad för detta, och vad kommer hon säga om jag går till socialen för att fixa så att jag inte ska bo hemma, utan ska bli någons fosterbarn? Det går inte ihop riktigt. Vad ska jag välja, det som kanske är bäst för mig, men sårar mina föräldrar eller det som gör dem glada, att jag flyttar hem men istället mår dåligt. Jag har ångest. Jag mår inte bra.
Min mamma vill inte ha mig.
Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar