Screw you!

Haha im so sick and tired of this fucking shit. How could I be such a fool?
You said, you and I forever, what a joke. You say you love me, but fuck no, you don´t. You just talk a lot of shit and none of the things you tell me will ever happen.
I´m not gunna lie. I was happy. WAS. Thought you and I was going to stay togheter a longer time than this. But I was wrong. Now you have your friends, and I don´t even exist in you pretty little world. But it´s okay. If you don´t want me around, sure. I´m not gunna handle this in a good way, you have caused me that much pain, I can´t even explain how it feel to just see you walk away.

You don´t talk to me. You dont text me. You don´t anwser me. What the fuck do I do wrong? Sometimes I wish we would never meet.Mayby we shouldent be friends.Mayby that was a mistake. I don´t know. Because I´ve been so happy for you and with you. But now. Poof. And you´re gone.

You´re the reason why i can´t sleep at night. You´re the reason my heart feels heavy like a fucking stone. You´re the reason why i can´t stop crying. You only come back when you need something from me. But you know what? Fuck you. I don´t want you anymore. I thought you were my best friend. But hell, I was so wrong. I´m gonna live my life without you and your fucking lies.

10 years. 10 years of lies. 10 fucking years.

Vill bara slita, vrida
ändra, riva
Riva bort kanske 7000 gram
och det illamående som tycks växa sig starkare
i takt med att jag tynar bort
Trots att jag är mer levande än någonsin

Men jag dör
i takt med att självhatet
gror

Jag har ju alltid vetat
att jag inte duger
För ung, dum, naiv
För äckligt himla oattraktiv

Och nu bryr jag mig inte.

Schizofreni.

När stilla gitarrers sammanflätade röster överröstar mina egna, sammetsmjuk mot alla hårda medvetanden invid mitt eget, då lyfter jag iväg från marken och lever i alla tider jag levat, tar livet av mig i alla åldrar.

Jag ligger dövstum och betraktar vår vitskimrande värld genom sotat glas, den lyser för starkt, jag tar fram min fickkniv och håller den mot halsen. Blundar och musiken tar över mitt sinne, ja, ja ja om jag bara tryckte på hårdare skulle jag försvinna, åh, dö. Det är ju inte det att jag vill dö, eller inte leva, sånna begrepp existerar inte längre. Jag vill egentligen bara veta att allt är slut nu och sippra sönder i takt med gitarrens vibrerande.

Vore inte det fint? Att dö.
Det vore ju ingen akt av agression, eller av depression, utan mer en dröm om frihet. Jag vill inte dö för att dö utan jag vill dö för att, i några få minuter, få leva.

Fuck you. Fuck me.

En flicka sitter bortglömd, så ledsen och grå
Hon är aldeless ensam och försöker förstå

Svartmålade ögon, med ett hjärta av sten
Ser tuff ut, fast hon känner sig klen

Hon lyssnar på låtar om hopplösa giv
Hon känner igen sig, hon hatar sitt liv

Hon vill vara en såndär flicka som är söt och fin
Omringad av killar medans hon smuttar på gin

Hon har bestämt sig, inatt ska allt ta slut
Hon är säker på att detta är enda vägen ut

En natt då snön faller så lugnt
Sätter hon sig i snödrivan och hjärtat känns tungt

Hon klär av sig nästan alla kläder och lägger sig där
Hon tänker, att hon inte längre vill vara till besvär

Det hon söker finns inte längre här,
Flickan vill tillhöra en annan atmosfär



En flicka som alla vill vara
De tänker på hennes yttre bara

Så söt, så vacker och pengar har hon så klart
Men att hon lider är inte så uppenbart

Hon vill vara en sådan flicka som vågar vara som hon är
Osminkad, mjukiskläder, uppsatt hår och sånt där

Hon stoppar sin kropp full av droger och alkohol
Igentligen mycket mer än en människa tål

Hon har bestämmt sig inatt ska allt ta slut
Hon är säker på att detta är sista vägen ut

En natt då snön faller lugnt
Sätter hon sig i snödrivan och hennes hjärta är tungt

Hon dricker hela vodkan, utan något tjaffs
Hela flaskan var slut i ett naffs

Det hon söker finns inte längre här
Flickan vill tillhöra en annan atmosfär

#6114

Känner mejj nog ganska träffad .
Jag gråter osynliga tårar även om jag ler.
Men i mörkrets skugga jag viskar:
"Jag orkar inte mer."
 

Jag ropar på hjälp, även om jag skrattar.
Men i mörkrets skugga jag undrar:
"Varför är det ingen som fattar?"

Jag är olycklig, även om jag ser ut som jag är glá.
Men i mörkrets skugga jag tänker:
"Är det så här det ska vá?"

Jag är död, även om mitt hjärta slår

Men i mörkrets skugga jag gråter:

Varför är det ingen som fattar hur jag egentligen mår?

Alla dina ord.

river med naglarna
karvar med kniven
för att få bort alla de där orden
som du fäst vid min hud
och när de lossnat
så ska du få se

jag ska nåla fast dem vid din rygg
spika upp dem på din dörr
jag ska slå dig blodig med dem
så som du slog mig
och alla stadens gator
ska få höra dina skrik
din gråt
alla ska få se

  vänta bara
du ska få tillbaka
precis allting du sa
för de där orden är inte mina
nej de där orden är

fan inte mina

Att ge upp

Är så trött på allt. Trodde att livet på internatet och den nya skolan skulle vara fantastiskt. Men ack så fel jag hade!

Blir så jävla less och ledsen på folk som går och snackar skit bakom ryggen på en, och att man sen hör en massa från andra som personen sagt. liksom, har du problem kom till mig med dem! Det kan väl fan inte någon annan göra åt?!

Jag känner att jag verkligen inte passar in här, jag vill inte vara kvar, jag vill bort. Jag vill hem. Hem till allt som var förut, jag och Amanda som det alltid varit. Det är något jag verkligen saknar. Amanda. Min andra hälft. Och det är inte förens man är borta från någon, man inser hur mycket man saknar dem. Och vi som lovade att aldrig igen skilljas åt. Du och jag mot världen, som alltid <3

Why not!?

Liksom vem bryr sig?! Inte jag iaf.

Bläää

Bara för att jag inte har bloggat på snart en månad betyder inte det att jag mår bra. Verkligen inte. Denna sommaren har varit den sämsta någonsin! Inte allmänt, utan bara när det gäller mitt sommarjobb.. Jag kan lätt bli sårad, men det är inte ofta jag gråter när det är folk som säger saker till mig. Men häxan nere på kyrkan fick mig att gråta. Jag har nog aldrig känt mig så sårad som jag gjorde den kvällen hon stod och skrek och svor åt mig, kallade mig en massa saker, som jag aldrig trodde att en vuxen skulle säga till ett barn. Hon fick mig att må dåligt över mig själv. Jag kan inte heller släppa det, jag kan inte sova på nätterna, blir illamående bara jag tänker på henne och känner mig allmänt misslyckad. Att en enda person kan göra så mycket skada, jag fattar inte det..

Den jävla häxan ska få igen för allt, har pratat med facket som snart kommer söka upp den jäveln och med brottsoffermyndigheten där man kan söka skadestånd. Nu tänker jag fan inte ge mig, hon ska få igen för allt hon gjort mig och alla där ute ska få veta hur de där nere behandlar folk!

Det hjälper inte att jag förklarar för folk, för de fattar inte hur dåligt jag verkligen mår över allt som hänt med henne. Men kanske är det så att de på facket och brottsoffermyndigheten gör det...

Så jävla sårad!

"Ursäkta mig så jävla mycket, jag har öppnat upp mig för dig och berättat hela mitt liv för dig. Saker som jag aldrig tänker berätta för någon annan Det ska du veta! Jag vill inte vara otrevlig, men jag ångrar det fan så mycket! Du har hjälpt mig, ja, men jag kan fan inte ha att en person som jag anförtrott mig så jävla mycket till sviker mig när jag behöver stödet som mest"

 Jag är sårad. Jag gråter. Jag kan inte ha det så här, varför inte bara ta mitt liv, liksom varför inte?
 Alla bara skiter i mig iaf,hade du brytt dig, hade du inte suttit och druckit samtidigt som du pratat med mig om hur jag mår och har det  med mitt liv. Jag är riktigt sårad, bara så att du vet. Jag litade på dig!!

I´m not calling for a second chance.
I´m screaming at the top of my voice.
Give me reason but don´t give me choise.
Cause I´ll just make the
same mistake again.

 

True Blood

Liksom varför inte? Spelar ändå ingen roll längre...

Lika bra att sticka någon annanstans. Långt bort där ingen hittar mig. Jag vet inte vart jag hör hemma. Så varför inte bra rymma? Rymma långt bort. Långt bort där ingen hittar mig.

I reach for my razor,
The only thing that brings me refuge anymore.
I run my finger along the blade,
I see the reflection of a broken world.

They say the first cut is always the deepest.
I say they’re wrong.
It gets deeper each time,
Causing more scars to form,
Causing unforgettable memories to form.

I see blood dripped and staining the floor.
My expression reflected on the bloody stainless-steal
Makes me wish there was more to life than this.

I decide to try it today.
I´m  in a hospital room full of concerned people. They’re here for me.
Their worried expressions frighten me,
What almost happened to me frightened them.

Emo, the word rang sourly.
The tears ran faster,
as though racing the blood.
My black hair clings to my face,
and again I cut.
One for the laughter,
Once for the looks, another for my pain,

One for the names,
One more for the pushing.
I watch my pain drain from my arm.

Längtar hem.

Jag sitter på mitt rum och längtar hem.
Hem och bort, desperat bort från mina föräldrar
som stampar sönder mina nerver.
Är det något nytt och eget, eller det
gamla. Det som var innan allt blev för litet.

Mitt liv är trångt. Jag kan inte andas.
Hotar att kvävas. Jag måste ut.
Eller så måste jag krympa.
Jag längtar bort,
men vill ändå stanna i
det mysiga och varma.

Där ute är det kallt och ensamt.
Vet aldrig vad jag vill.
Men längtar ändå lika starkt.
Längtar bort.
Längtar hem.

CHECK

Egentlig depression är den vanligaste formen av depression. Minst fem av nedanstående symtom skall ha känts av under de senaste två veckorna för att kriterierna för egentlig depression ska vara uppfyllda:^[1]

• Nedstämdhet
• Nedsatt intresse och glädje
• Viktändring (minst 5 % ökad eller minskad vikt per månad)
• Sömnstörning
• Motorisk oro eller hämning
• Svaghetskänsla eller brist på energi
• En känsla av att vara värdelös eller skuldkänslor
• Minskad koncentrations-, tankeförmåga eller obeslutsamhet
• Återkommande tankar på döden eller självmord. 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Depression

Min mamma vill inte ha mig

Pratade med min mamma i telefon, efter att inte ha varit hemma på nästan 2 veckor. Och hon var ju inte speciellt glad. Hon har nog aldrig varit så arg på mig. Hon sa att hon var besviken på mig. Men jag fattar inte varför. Hade hon brytt sig om mig hade hon väl förstått mig, eller!? Det har pågått i över 2 år och det finns ingen som märkt något. Hon frågade varför jag inte ville bo hemma. Det var inte jag som sa det. Det var den fittan som ringde till min mamma och påstod att jag var psykiskt sjuk.  Men det gick inte att prata med henne, jag sa att jag saknade henne och älskade henne, vilket jag gör. Verkligen. Hon avslutade med att hon struntade i om jag kom hem eller inte. Hon ville inte ha mig hemma iaf.

Men hur förklarar man för sina föräldrar att man inte vill bo hemma? Min mamma blev verkligen sårad för detta, och vad kommer hon säga om jag går till socialen för att fixa så att jag inte ska bo hemma, utan ska bli någons fosterbarn? Det går inte ihop riktigt. Vad ska jag välja, det som kanske är bäst för mig, men sårar mina föräldrar eller det som gör dem glada, att jag flyttar hem men istället mår dåligt. Jag har ångest. Jag mår inte bra.

Min mamma vill inte ha mig.

Punkt.

Dumma mig

Jag vaknar upp på morgonen och känner mig helt konstig. Pratglad kan man kanske inte riktigt kalla det. Känner att jag verkligen måste prata med någon om något seriöst. Det låter konstigt, jag kan inte förklara det, men jag hatar när det blir så. Jag är inte den som gärna pratar med andra om mina problem och känslor, men när jag känner så här, så kvittar det vem, eller kanske inte riktigt, men då kan jag prata hur mycket som helst om vad jag känner inners inne om hur jag mår, och vad jag har för problem. Det stör mig. Jag vill inte prata med andra om mina problem. Helst inte. 

Men då är det som en robot inom mig som säger åt mig vad jag ska göra. Då är jag liksom tvungen att söka upp någon som jag kan prata med, vänner t. ex. Och så säger rösten till mig att jag måste berätta allt jag har inom mig, och då gör jag det. Men det händer inte ofta. Men just idag hände det. Varför? Jag vill inte, men jag måste. Och känslan av att behöva sitta ner och prata ut med någon försvinner inte heller förrän jag gjort det. Dumma mig!